Lappget

Lappgeten är en nyligen upptäckt lokal lantrasrest från norra Sverige. Den härstammar från och är anpassad till renbetesmark. 2001 tillvaratogs de första lappgetterna i norrländska Fatmomakke och 2004 hittades ytterligare två getter i Vilhelmina.

En del av lappgetterna är lite satta medan andra har mer normal kroppshöjd. De har något bredare huvud än övriga allmogegetter.

Mytologi

I den nordiska mytologin förekommer geten i olika roller. Som symbol för fruktbarhet, som dragdjur åt åskguden Tors vagn och som evig födokälla för kämparna står geten Heldrun på Valhalls tak. Ur hennes juver mjölkades mjöd och hon kokades varje dag vilket gav kött som räckte åt alla. Nästa dag var hon frisk och kry igen.

Innan jultomten blev tradition i Sverige var det julbocken som knackade på dörren. Troligtvis är han en rest från asatron. I Bibeln spelar geten rollen som försoningsoffer, då en bock fick bära folkets synder ut i öknen. Därifrån kommer ordet syndabock.

Nytta

Geten är till nytta för människan främst för mjölkning och pälsfiber, men även köttet och skinnet används.

Getter anses enklare och billigare att hålla än kor och har många användningsområden, förr i tiden till och med som dragdjur för mindre kärror. Geten kallades förr för ”fattigmansko” då den klarar sig bra under enklare förhållanden så att även fattigt folk hade råd att ha en get.

Historia

Får och getter var mycket viktiga djur under förhistorien. Geten är ett av de allra äldsta husdjuren och kom till Sverige under yngre stenåldern. Det äldsta fyndet av get är från Ormberg i Östergötland och dateras till cirka 2100 f Kr.

I princip hölls getter på samma sätt sedan stenåldern fram till slutet av 1800-talet då fäbodarna försvann och mer mark blev uppodlad.

Idag har getterna fått en renässans i och med det ökade intresset för getost i alla dess former.