Det är väl ingen som märker…
– Om sopor och plast i haven.
Ett av dagens stora miljöproblem är plast och mikroplast i haven. Plast är ett väldigt praktiskt och användbart material. Men det tar väldigt lång tid för naturen att bryta ner den. Hundra år eller mer. Och djur och fiskar får i sej små fragment av den nedbrutna plasten. De får också i sej mikroplaster från smink, tvättmedel och kläder, som kommer ut i haven via våra avlopp. Plasterna innehåller diverse olika miljögifter.
Även större plastskräp driver med havets strömmar och förorenar våra stränder. På världshaven bildar de stora öliknande sjok. Det största av dem är lika stort som Frankrikes yta tre gånger om.
Genom åren har vi också släppt ut annat giftigt och förorenande i våra vattendrag. Sågverken och massaindustrierna längs Sundsvallskusten lät under många år sitt avfall rinna rakt ut i havet. Det kunde vara allt ifrån träfibrer till outspädd saltsyra. Mycket av det ligger fortfarande kvar på havsbotten, samlade i så kallade fiberbankar. Kvarlämnade för kommande generationer att ta reda på eller ta konsekvenserna av. Under tiden det skedde var det som lokala fiskare klagade över inte kemikalierna och gifterna utan de kvistar som fastnade i deras nät.
Även vattentoaletter har medfört konsekvenser för miljön. Trots att de är både smidiga och sanitära. De medförde en stor skillnad mot de tidigare dassen, som fanns både i städerna och på landsbygden. Dassens innehåll fick gödsla böndernas åkrar. Bättre för naturens kretslopp, men kanske inte för människornas luktsinne. Sundsvall fick sina första vattenklosetter i slutet av 1800-talet. Då gick spolningarna rakt ut i havet. Reningsverk är ett betydligt senare påfund. Tivoliverket i Sundsvall från 1970 var det första av sitt slag i Sverige.