Fåglarnas år – December
Detta är en kall månad. Svårast att hitta föda har årets fågelungar. Max 20 procent av småfåglarnas ungar överlever sin första vinter. De fåglar som hittar fågelmatningar i sin närhet får större möjlighet att överleva än andra. Långvarig kyla är också en stor fara. Mesar och andra hålbyggare kan tränga ihop sig i fågelholkar och trädhål för att på så sätt klara nätterna. Vissa år är domherre, grönfink och gråsiska invasionsarter här på Norra Berget.
Domherre. Foto: Åsa Granlöf.
Domherre
Domherren är en stor och kraftig fink med kort grov näbb. Hanen har rött bröst medan honan har grått bröst. Enligt en gammal legend har domherren fått sin röda färg då han på Golgata försökte dra taggarna ur Kristi törnekrona.
Den finns i hela Sverige utom längst uppe i fjällen. Den är normalt en stannfågel men en del flyttar i oktober till Danmark och Mellaneuropa och återkommer i mars.
Den äter frön, bär och lövträdsknoppar och i viss mån även insekter.
Domherren ses oftast på vintern, då den kommer fram till bebyggelsen och äter frön vid våra fågelmatningar. Enligt småländsk folktro är det ett säkert tecken på snö inom tre dagar, när domherren på senhösten kommer till bebyggelse och äter av trädens knoppar. En allmänt spridd tro är att om domherren vintertid kommer fram mot husen blir vintern strängare, eller också blir det ett ordentligt ruskväder.
Förr hölls ofta domherrar i bur. De har nämligen en god förmåga att härma melodier. Den lockar med ett mjukt, melodiskt och sorgset klingande vissling, och hörs mest under vackra vårvinterdagar.
Lyssna till domherren i artdatabanken.se
Grönfink. Foto: Berit Bylund.
Grönfink
Grönfinken är en kraftigt byggd fink med grov näbb som lätt bryter upp fröskal. Den gula kanten på vingen är ett bra kännetecken.
Den är en välbekant gäst vid fågelborden om vintern, där dess favoritföda är feta frön som solrosfrön, hampfrön och jordnötter. En annan favorit hos den här fågeln är vresrosfrön, som den pillar ur nyponen.
Grönfinken finns över hela Sverige ända upp i Lapplands fjällbjörkskogar. Många övervintrar men en del flyttar till Mellan- och Västeuropa och återvänder i mars-april. Vintertid samlas de grönfinkar som inte flyttar söderut i större flockar och söker föda på stubbåkrar, i fältkanter eller på fågelbord.
Antalet grönfinkar i landet har gått ner kraftigt på grund av sjukdomen gulknopp. Den kan smitta alla fåglar men det är grönfinkarna som drabbats värst. Att rengöra fågelbordet regelbundet anses minska smittspridningen.
Grönfinken bygger bo i täta buskar eller träd, så var rädd om täta bestånd av enbuskar och tujor i betesmarker i trädgårdsmiljön.
Liksom andra finkar sjunger grönfinken gärna och kallas ibland den svenska kanariefågeln. Redan i februari börjar hanarna sjunga från toppen av en björk eller enbuske med knäppande och drillande toner, som kan påminna om kanariefågelns sång. Under häckningen kan hanen visa upp en elegant sångflykt.
Lyssna till grönfiken i artdatabanken.se
Gråsiska. Foto: Hans Gälldin.
Gråsiska
Gråsiskan med sina underarter Snösiska och Brunsiska, visar upp en varierad fjäderdräkt när vi får se dem vid fågelmatningen här på Norra Berget. Hanen har ofta av en ljusare röd färg på bröstet, medan honan har en mer brunaktig ton. Båda könen har lite rött i pannan. Den är en liten fågel med en kort, konisk näbb som är anpassad för att äta frön.
Vid matningarna äter de allehanda frön men de föredrar små sorter. Björkfrön är huvudföda men under sommaren äter den även insekter. De klänger omkring i björkarnas grenspetsar och hänger ofta upp och ned.
Björkfrön är viktiga för gråsiskan, vilket gör att den uppträder i flockar som en så kallad invasionsfågel. Vissa år hör gråsiskan till de vanligaste gästerna vid matningarna, andra år saknas den nästan helt. Genomgående är att den är betydligt talrikare vid fågelmatningar i norra Sverige än längre söderut.
Om det finns gott om björkfrön och andra frön, kan siskorna klara även en svår vinter. Inför kvällen fyller de krävan med björkfrö, sannolikt som en sorts energireserv under natten. De kan också dyka ner i snön för att sova mer skyddade från kylan.
Gråsiskans sång är kvittrande och melodisk, och den hörs ofta i grupper. Locklätet är ett snabbt tje-tje-tje eller tjeck-tjeck-tjeck. Det hörs både i flykt och i träden.
Lyssna till gråsiskan i artdatabanken.se