Jag gick in i en dörr…
– Om kvinnomisshandel.
Att bli osams är inget ovanligt eller konstigt i en relation. Men när diskussioner övergår till sparkar och slag är det ett problem, ett stort problem. Oftast är det männen i ett heteronormativ förhållande som är den fysiskt starkare parten. Och det ökar risken för att ta till nävarna när argumenten eller tålamodet tryter.
Fram till 1864 hade maken dessutom viss rätt att utöva milt våld mot sin hustru. Åtminstone så länge han inte slog henne ”blå eller blodig, lam eller lytt”. Det var inte heller alla män som utnyttjade den ”rättigheten”. Enligt modern statistik förekommer våld i nära relationer i ungefär 2 procent av alla förhållanden i Sverige. Den siffran var betydligt större om vi hoppar tillbaka något eller några århundraden.
Fram till 1973, då rätten till fri skilsmässa blev lagstadgad, var det ytterst svårt för en misshandlad hustru att få skilja sej. Både från stat och kyrka var målet att, nästan till varje pris rädda ett ingånget äktenskap. Till början av 1800-talet var otrohet eller övergivande de enda giltiga orsakerna att upplösa ett äktenskap. Alternativet var att gå direkt till kungen och få en dispens. Inte helt enkelt för exempelvis en misshandlad kvinna i norra delen av landet. En skilsmässoprocess kunde också ta flera år att genomföra i praktiken. Och under den tiden var kvinnan ofta tvungen att bo tillsammans med maken, som dessutom kontrollerade familjens ekonomiska resurser.
Många kvinnor fick också bära hundhuvudet för sina egna skador. Enligt dåtidens sed skulle hustrur möta sina makars våldsamhet med lugn, följsamhet och tålamod.
Det var även svårt för omgivningen att ingripa. I äldre rättsprotokoll vittnar grannar och tjänstefolk om hur berusade äkta makar gett sej på sina fruar med ”hugg och slag”. Men även om hustrumisshandlare oftast fick dåligt rykte i byn eller staden var det svårt att göra något åt dem. En piga eller dräng som bar hand på en husbonde kunde långt fram i tiden bli straffade med döden eller dryga böter. Detsamma gällde för barn som använde våld mot sina fäder. Inte heller rättsväsendet kunde göra något utan en anmälan från hustrun. Inte förrän 1982 hamnade våld i nära relationer under allmänt åtal, det vill säga att den som anmäler inte kan ta tillbaka en anmälan utan att Åklagarmyndigheten beslutar om eventuellt åtal.
Lite kortare text
Förr i tiden fick män slå sina fruar. Om männen tyckte att fruarna gjort något fel. Det var svårt för både polis, grannar och familj att göra något för att hjälpa den som blev slagen. Nu finns det lagar som ska skydda fruar från våldsamma män. Men det händer fortfarande att kvinnor blir slagna. Varför?