Oj, här gick det snett men till slut blev det nog rätt.
– Om Vild-Hussen och Döda Fallen.
Redan på 1500-talet beskriver Olaus Magnus det mäktiga vattenfallet Storforsen i Indalsälven. Ett av Sveriges högsta och största. Några århundraden senare hade det setts som en enorm tillgång för utvinning av vattenkraft. Men för 1700-talets bönder, borgare och styrande var forsen ett hinder för flottning och för laxens vandring upp längs älven. Under andra hälften av 1700-talet fattade rikets styrande beslut om att försöka bygga en vattenled förbi den mäktiga forsen nedanför Ragundasjön. Flera misslyckade försök gjordes.
In på scenen kommer nu Magnus Huss – även kallad Vild-Hussen – en 38-årig Sundsvallsborgare med ett kanske inte helt fläckfritt rykte. Han får uppdraget att fortsätta medföretaget. Huss ville ha 100 riksdaler för uppdraget, ungefär hälften av vad hans medtävlare krävde.
Arbetena startade 1793. Tanken var att göra en led, som via slussar och dammar ledde älvens vatten förbi Storforsen. Och den byggde på beräkningar och idéer från dåtidens auktoritet inom älvrensning Jakob Stenius – Fors-Jakob. Han hade gjort flera liknande och lyckade uppdrag i Finland. Stenius påpekade riskerna med att släppa på för mycket vatten åt gången.
Och det var just det som hände när vårflodens vatten i juni 1796 sprängde genom fördämningarna, tömde Ragundasjön på några få timmar och tystade Storforsens dån för evigt. I samtiden pratade folk, såväl de styrande, som bönderna vid Ragundasjön och boende längs älvens lopp om den största naturkatastrofen någonsin. Men med några sekler utveckling att blicka tillbaka på visade sej katastrofen snarare vara en förutsättning och tillgång för den utveckling som Sundsvallsområdet skulle genomgå under de följande åren.
Eller som det står på Magnus Huss minnessten i Hammarstrand: