Från Narva till Njurunda
– Om Lovisa von Burghausen.
Lovisa von Burghausen äventyr eller lidanden under Stora Nordiska Kriget är en fantastisk historia av flera orsaker. En är att den finns upptecknad efter hennes egna berättelser och hågkomster. Den lästes upp i samband med hennes begravning. En annan är att hon har koppling till området, åtminstone indirekt.
Lovisas livsöde började med att hon blev bortrövad av en rysk soldat i samband med plundringen 1704 av hennes födelsestad Narva i Estland, som då tillhörde Sverige. Hon var då bara 6 år gammal och blev dessutom svårt skadad i samband med bortförandet. Hon hade ändå faktiskt lite tur i oturen och hamnade hos den ryske generalen Repnin i Moskva. I hans hushåll bodde en äldre kvinnlig släkting som togs sej an den unga Lovisa och bland annat skyddade henne mot generalens fru som var allt annat än förtjust i den lilla svenskan eller Sjvedotjka, som hon kallades. 13 år gammal blev hon tvingad att gifta sej med en annan krigsfånge från Narva – Johan. Paret fick en dotter som bara levde i några veckor. Redan som 16-åring blev Lovisa änka för första gången när Johan dog av skottskador.
Året efter, 1714 såldes hon till den moldaviske fursten Cantemir. Där blev hon mycket omtyckt av furstens fru och barn, vilket ledde till att hon blev förgiftad av en konkurrent om platsen som furstebarnens skötare. Lovisa överlevde med knapp nöd. Ett tvångsäktenskap hotade också och hon flydde tillbaka till Moskva, bara för att något senare återföras till Cantemir. Väl tillbaka straffades hon hårt och torterades. Även om furstens barn i viss mån kunde lindra hennes plågor. Slutligen såldes hon som slav till en armenier, som tog med henne till Tobolsk i Sibirien. Där blev hon ytterligare torterad och våldtagen innan hon lyckades fly med hjälp av andra fångna svenskar.
Efter månader av äventyr och strapatser kom hon äntligen till den svenska fångkolonin i Solikamsk, juldagsmorgonen 1718. Där återförenades Lovisa med sina föräldrar efter drygt 14 år. I Solikamsk blev hon kvar till krigsslutet 1721 och gifte sej under den tiden med den 30 år äldre prästen Sandmark. Återresan till Sverige blev lång och inte förrän 1723 kunde paret slå sej till ro i Njurunda, där Sandmark fått prästtjänst. 1729 blev Lovisa änka för andra gången och efter sorgåren gifte hon om sej med makens efterträdare som sockenpräst. Sliten efter år av umbäranden och slit gjorde att Lovisas kropp till slut gav upp och hon lämnade jordelivet i januari 1734 – 37 år gammal.
Vill du veta mer om Lovisas liv och äventyr? Colibrine Sandströms bok Sjvedotjka – En berättelse från det Stora Nordiska Kriget ger en spännande och lite fylligare bild av allt som prästfrun i Njurunda råkade ut för under sitt korta, men dramatiska liv.
Ett kort utdrag ur hennes berättelse kan du höra via YouTube-klippet nedan.