Det byggdes ett skepp uti Norden
– Om skeppsvarven i och omkring Sundsvall.
Sundsvall har alltid varit en sjöfartsstad. Läget mellan två älvar, tre om en räknar Selångersån, och havet, tillsammans med tillgång till skog för master och spant har gjort att det varit naturligt att bygga fartyg i och omkring staden. Och det långt innan sågverksindustrin satte fart på allvar. De första skeppen från området gick av stapeln från Skeppsholmen, nuvarande Sundsvall-Timrå Airport, under andra hälften av 1600-talet.
Under det följande seklet byggde Sundsvallsköpmän fartyg av diverse storlekar för seglatser på de sju haven. Men det dröjde ända till århundradets slut innan ett ”riktigt” varv startade. Det var Wifstavarf 1798. Skeppsvarven var tillsammans med järnbruken områdets första riktiga industri. Sedan dess har det funnits ett 20-tal varv kopplade till Sundsvallsområdet. Genom åren byggdes här många hundra fartyg – allt ifrån små kustseglare till oceangående fullriggare. Dessutom byggde borgare och bönder mindre fartyg och båtar lite här och var längs kusten.
Att bygga fartyg, ha rederiverksamhet och handla med varor från övriga Europa och världen var lönsamt men också riskfyllt. Många Sundsvallsborgare visste nog inte från den ena dagen till den andra om de var luspanka eller stormrika. Varorna från främmande länder kunde ge ägaren eller delägarna i fartyget stora vinster.
Men många av skeppen gick till botten i stormar, ibland på Östersjön och ibland i Medelhavet. Carl von Linné berättar från sin resa in mot staden, att han hela tiden såg spillror af förolyckade fartyg”, när vägen låg nära vattnet. Andra togs över av pirater eller främmande makts flottor. Vad som hände under de långa resorna var heller inte lätt att veta. Till exempel dömdes Sundsvallsfartyget Per Örnsköld ut av hamnmyndigheterna i spanska Cadiz och såldes för en struntsumma. Det var inte konstigt om det blev en hel del nagelbitande bland handelsmännen hemma i Sundsvall.